arkadia

Jag är lite smått bitter idag. Lika bra att erkänna för sig själv att den här resan pikade redan för cirka två månader sedan. Nån gång i december. Nån vecka före jul. Melbourne är vad jag i första hand kommer tänka på när jag ser tillbaka på Australien. Jag kommer aldrig att kunna toppa eller ens tangera de goda tiderna i älskade Melbourne. Tråkigt men sant.


I alla fall, verkligheten har hunnit ifatt mig, pengarna är nu slut, helt slut. Ett riktigt jobb verkar näst intill omöjligt att hitta, så jag och Micke drar oss härifrån på söndag. Vi åker, som Michael redan skrivit om, bort från Cairns för att hugga bumbuträd eller nåt i den stilen. Detta för att överleva. Jag kommer inte tjäna några stora pengar. 74 procent av min lön kommer gå till att betala skatt, hyra där vi ska bo, och hyra där jag bor nu, eftersom jag inte får flytta ut förrän om två veckor. Detta är bara de två första veckorna dock. Sen kommer jag kunna behålla upp mot 50 procent av det jag tjänar. Fint.

Jan Hagen berättade för mig innan idag att när han jobbade på en bananfarm ramlade en svingiftig orm ner från ett träd rakt i huvudet på honom. Han överlevde, som tur var. Om detta hade hänt mig hade jag dött, det spelar ingen roll ifall jag blivit biten. Jag hade fått hjärtstillestånd. Ormar är onda djur. De är fienden. Min instinkt säger till mig att vara rädd för dem så jag antar att det är meningen att man ska akta sig. Jag ser det som min uppgift att hugga ihjäl varenda orm jag ser med min machete.


Jag är hoppfull dock, det känns bra att ha en lösning på min knepiga ekonomiska situation. Planen är att jobba ihop en hög pengar, sen åka dit vinden för oss och spendera alltihop för att sen åka hem.


Annars trivs jag. Igår hoppade vi från klipporna i Crystal Falls igen sen hade vi spontanrave i Manager-Daves bil. Han är en bra kille, vår manager


Erik